söndag 10 april 2011

Som en annan påskhöna


Hela helgen har jag gått omkring och ruvat. Inte påskägg direkt, men på ändringarna jag måste göra i mitt manus. Enligt förläggaren har jag två tredjedelar roman som funkar klockrent, men en sista tredjedel som skulle kunna vara ännu bättre. En del riktningsangivelser har jag fått och nu är det upp till mig att hitta vägen dit.

Eftersom jag hållit på och ändrat i mitt manus rätt länge nu (nästan två år för att vara exakt) så har jag mer än en gång hunnit få frågorna:

1, Hur orkar du? Är du inte väldigt trött på din historia vid det här laget?
 2, Är det inte jobbigt att folk vill ändra på din bok, du tycker väl att den är bra som den är?

Svaret på båda frågorna är nej. Och det är faktiskt inte ett "nej" framväst mellan tänderna med ett sammanbitet leende på läpparna utan jag menar det verkligen. Lyckligtvis är jag inte ett dugg trött på min historia. Jag är fortfarande lite kär i mina karaktärer och mina miljöer och jag jobbar gärna med dom ett tag till. Snarare börjar jag känna av en viss separationsångest. Jag vet ju att vår tid tillsammans är utmätt och när boken väl är tryckt kommer den inte vara min att styra över längre. Visst kommer jag säkert att ha nya karaktärer att vara mamma till då. Men ändå.

Vad gäller synpunkter och ändringsförslag så kan man ju välja att se det som kritik att försvara sig mot - eller som en gåva (med risk för att låta en aning pretto). Att få någon annans perspektiv på sin text kan öppna helt nya dörrar och visa vägar man själv inte hade tänkt på att prova. Ofta kan man själv fastna i saker man tar för givet måste vara på ett visst sätt, innan någon annan ifrågasätter dom.

Som i mitt fall där jag haft väldiga problem med en viss scen men ändå låtit den vara kvar, främst för att just den scenen förklarar bokens titel. Men när förläggaren kom med förslaget att vi borde byta titel på boken så var jag ju plötsligt inte tvungen att ha den med. Så enkelt, och så omöjligt att komma fram till själv tydligen.

Jag har också lärt mig att det är viktigt att känna efter vad synpunkten egentligen innebär. Till exempel: om någon föreslår att din huvudperson i en viss scen borde avbryta mitt i och kasta sig ut genom fönstret kan det ju vara frestande att avfärda det hela med ett: "Det kan han ju inte, han befinner sig ju på tredje våningen, ditt pucko. Här ändras inget." Men istället kan man tänka. "Okej, ut genom fönstret var ju dumt. Men det kanske betyder att det börjar bli lite segt i dialogen här och läsaren vill att det ska hända nåt. Jag får nog låta honom..." Ja, ni förstår.

Nå, i alla fall så har ruvandet under helgen varit relativt framgångsrikt och i en nära framtid hoppas jag kunna kläcka en påskpresent i form av ett omarbetat synopsis till förläggaren. Och sedan blir det att skriva om igen, för kanske sista gången. Snyft.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar