Om att skriva synopsis

Nu har jag knåpat ihop ett synopsis med en ny, förhoppningsvis bättre, sista tredjedel av boken och skickat till min förläggare. Och jag blev faktiskt riktigt nöjd. Trots att jag jobbat med manuset så fruktansvärt länge så känner jag mig grymt sugen på att kasta in de nya förutsättningarna i mina scener och se vad karaktärerna tycker om det. Och det är ju ett bra tecken.

Att skriva synopsis är inget jag brukar göra. Kanske borde jag och kanske kommer jag att göra det mer i framtiden, för det är faktiskt inte så dumt. Visserligen kan det kännas lite fånigt till en början, som om det man pysslar med inte alls är en vuxenroman utan snarare något sånt här:

Ni vet, "Max har boll. Max kastar bollen. Var är bollen? Bollen borta." När man reducerar ett manus till bara ett händelseförlopp, bortsett från några enstaka markeringar av känslolägen, är det lätt att gripas av panik och tycka att ens verk måste vara det plattaste och banalaste världen någonsin skådat.

Men när man väl vant sig är att skriva synopsis en mycket nyttig övning, inte minst när man gör det i efterhand. Genom att reducera 100 000 ord roman till några få sidor (i mitt fall ungefär tio) får man en fantastisk överblick över vad man egentligen hade tänkt skriva och hur allting hänger ihop (eller, hemska tanke, inte hänger ihop). Allt från konsekvensen i hur karaktärerna agerar till praktiska detaljer som att man möjligen glömt att människor måste sova åtminstone ett par gånger under en veckas tid eller att tisdag inte kommer efter onsdag blir obarmhärtigt tydligt när man reducerar en öppningsscen på 5 000 ord till ett ynka:

"Vi möter Jonas Lerman, en 35-årig Stockholmsförfattare som är känd för sina mörka romaner fyllda av utstuderat våld. Och framför allt för sin romankaraktär Carl Cederfeldt, en galen kirurg som tortyrmördar tonårsflickor iförd läkarrock och mexikansk brottningsmask. Jonas befinner sig på en författarträff i en bokhandel och för sin uppläsning väljer han ett avsnitt där Carl som tonåring gömmer sig i en ladugård för att sedan bestialiskt tortyrmörda sina fosterföräldrar. Efter uppläsningen reflekterar Jonas över den berusande maktkänsla det innebär att få människor att reagera med fascination, avsky och skräck på något som han själv har hittat på."

Det finns säkert nackdelar med att skriva synopsis också, åtminstone när man gör det i förväg. Möjligen blir man låst till ett visst flöde och hämmar kreativiteten under själva skrivprocessen. Men till nästa bok tänker jag nog ändå ta risken och göra ett försök. Förhoppningsvis kan det snabba på saker och jag kan producera nummer två på något mindre än fyra år. Och skulle det bli "Max boll" av det så är ju inte det hela världen. Dom säljer ju rätt bra.