onsdag 13 oktober 2010

På fantasins vingar - eller knän

Puh, har just kommit ut efter att ha kravlat runt på händer och knän i en ventilationstrumma i över en timme. Nää, det har jag ju inte, inte på riktigt. Men min huvudperson, på flykt undan en säker död, hade inget annat val och då är det ju bara att hänga på.

Det är ju det som är det fantastiska med att skriva. Att man får chansen att sätta sig in i och beskriva platser, människor och situationer man aldrig tidigare upplevt. Som att kravla i en ventilationstrumma till exempel.

När jag skulle skriva min roman bestämde jag mig för att göra själva skrivandet så roligt som möjligt, just genom att utnyttja den möjligheten till max. Därför valde jag att låta en del av historien utspela sig på Skogskyrkogården, bara för att få en ursäkt att äntligen åka dit, och en annan del i ett visst hus i Ängelsberg, bara för att jag drömde om att bo där som barn. Det var också därför jag valde Kristina Lugn som förebild till en av mina karaktärer, bara för att få känna mig nära min stora idol ett tag.

Det betyder också att skrivandet blir ett sätt att utforska sig själv. Hur skulle jag reagera om det var jag som blev inlåst i ett rum av en galen seriemördare och enda vägen ut var genom en trång ventilationskanal? Eller hur skulle jag känna mig som en före detta lantbrukare vid namn Gösta som hamnar mitt i en småländsk zombie-invasion?

Allt det kan man få uppleva bara med hjälp av 28 bokstäver och lite fantasi. Det är ju rätt fantastiskt. Och inte nog med det, i bästa fall kan man få läsaren att uppleva detsamma. Det är i sanning fantastiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar