måndag 4 oktober 2010

Att skriva med copy-sjuka

Man kan undra varför inte fler copywriters skriver romaner. Deckarförfattaren Mons Kallentoft finns ju förstås, och mannen bakom pseudonymen Zbigniew Kuklarz som bland annat skrivit ”Anteckningar från en liten Fiat” heter i verkligheten Petrus Kukulski och är en av Sveriges mest belönade copywriters (bland annat pappa till Teliafamiljen). Och Dorothy Sayers, skaparen av Lord Peter Wimsey, spenderade faktiskt tio år på en stor byrå i London på 20-talet.


Men i övrigt är det rätt tunt. Om man bortser från reklamrävar som skriver cyniska och slagfärdiga ironier om byråvärlden (och 20-åriga Josefine Palmgren som praktiserade två veckor på Saatchi & Saatchi och sedan skrev ”Engångsligg” som dissar hela reklambranschen) så verkar det finnas betydligt fler journalister, lärare och till och med jurister som åstadkommer skönlitteratur.
Det skulle kunna hävdas att copywriter-yrket är så mentalt utmattande att vi helt enkelt inte orkar skriva romaner. Men det är ju rätt jobbigt att vara undersköterska också. Nej, jag tror snarare att det beror på ”copy-sjuka”, en åkomma som jag med mig själv som enda klinisk fallstudie hävdar kännetecknas av följande symptom:
1, Kvantitetsbrist. Allt copy-arbete lyder under naturlagen: ”hur kort du än skriver blir det ändå alltid för långt”. Alltid måste man kapa, kapa, kapa. Gå ännu mer rakt på sak, välja ett ord med färre stavelser, skriva kortare meningar – för att kunna rymma allt du vill säga inom de där 456 tecknen du har fått dig tilldelade av AD:n. Därför kan omställningen till skönlitteraturens obegränsade utrymme vara något chockerande för en copy-stackare.
Mina första försök slutade alltid med att jag skrev och skrev och skrev och ändå aldrig fick till en scen över en halv sida. Visst, ingen uppskattar en alltför omständlig författare – men ingen uppskattar romaner på fjorton sidor heller. Numera lägger jag alltid till två extra meningar för varje mening jag egentligen ville skriva och ändå får jag alltid kommentarer om att det är för korthugget. Jag tror att mången copy slutar sina författardrömmar redan här – vid insikten om att ett romanmanus innehåller lika många tecken som över 1 000 helsidesannonser, på raken.
2, Fyndighetsfeber. Fyndig copy är bra. Fyndig, slagfärdig och rolig copy vinner guldägg och kundens gillande.Fyndighet är också bra när man håller tal och skriver blogginlägg. Men copy-fyndigheter i trehundra sidor romanmanus kan bli lite för mycket av det goda. I ett lektörsutlåtande fick jag en gång synpunkten att ”de spetsfundiga försöken till satir i vissa avsnitt känns sökta och konstruerade”. Det, min kära lektör, kan jag tala om var inga försök till satir. Det var febertoppar.
3, Hemtagningsmani. I förra veckan träffade jag en förläggare som sa att hon tycker att jag skriver mycket bra, men att mitt berättande känns lite ”stumt”. Inte så konstigt kanske, eftersom det är det jag vanligen har betalt för. En copytext ska vara stum, inte lämna något utrymme för läsarens fantasi, inte kunna tolkas på något annat sätt än det avsedda. En copytext ska mangla sig över mottagaren som en bulldozer och tvinga fram köpsignalen under pistolhot. Allt som bollas upp i inledningen måste oåterkalleligen tas hem i slutet, inga trådar får lämnas outredda. Ett sådant berättande kan säkert ha sin plats i skönlitteraturen också. I bästa fall blir det medryckande, engagerande och spännande. I värsta fall blir det bara...stumt.
Tyvärr tror jag inte att det finns någon bot för copy-sjuka. Det enda jag kan göra är att kämpa mot symptomen och hoppas att jag en dag trots allt kan göra Mons, Petrus och Dorothy sällskap på andra sidan.

1 kommentar:

  1. Som sagt: skicka mig ditt manus. Jag kan göra mitt bästa för att bota de värsta symtomen :) haha..

    SvaraRadera